AnnorlundaMetod2

Annorlunda metod

Alla människor har förutsättningar att kunna sjunga. Det är lika självklart, som att alla kan lära sig att läsa och att räkna. För somliga tar det längre tid – men med mer eller mindre mycket träning, så lyckas alla förr eller senare. Alla kan också träna upp ett tillräckligt gott gehör, för att kunna sjunga. De som ”föds” med ett gott gehör har ett mer utvecklat hörselsinne redan från början – precis som vissa verkar ha en naturlig matematikbegåvning.

Gehör
Med gehör menar jag här förmågan bedöma, uppfatta och minnas tonhöjder och olika toners relationer. De som inte har denna naturliga gehörsbegåvning, eller har tränat sitt gehör tidigare, kommer att träna upp detta genom de speciella gehörsövningar som jag väver in i de nödvändiga och viktiga uppsjungningsövningar som vi har varje gång. Vi börjar med att träna upp sångrösten först i det s.k. bröstregistret – det är ett lägre register (omfång), som nästan alltid män sjunger i och som altsångare (kvinnor) oftast sjunger i – dvs. det register, som man använder när man talar.

 

Min uppfattning är att det är lättare att sjunga rent (rätt ton/inte falskt) i detta låga omfång (bröstregistret), än i det höga tonläge (mellan- och falsett/huvudregistret), som tyvärr används vid t.ex. psalmsång, vissång mm. Väldigt många sångböcker, psalmer i psalmboken, visböcker med folkvisor, Taube, Bellman, Sjöberg m.m. står skrivna i relativt höga tonarter, vilket medför att det är svårt för otränade att kunna sjunga med i dessa höga tonlägen. Tekniskt sett krävs det en viss skolning att sjunga vackert i mellan- och falsett/huvudregistret, och det är för de otränade svårare att t.o.m. finna rätt tonhöjd. Har man dessutom otränat gehör, så hör och vet man inte riktigt om det är/låter rätt. Dessutom kan en ”spänd” ton med många övertoner inblandade, skenbart låta som en högre ton än vad den egentligen är, vilket kan förvirra den otränade.

 

De som lyckats sjunga och musicera från tidiga barnsben verkar vara oförstående att detta överhuvudtaget kan vara ett problem för de som vill börja sjunga efter t.ex. tonåren. Det är liksom solklart att höra och göra rätt för dem. Klassiskt skolade kvinnliga sångare (opera, operett, romans etc.) sjunger i ett sådant registeromfång att de flesta av sångstyckets toner sjungs i mellan och huvud(falsett)register. (I detta registerläge ställs stämbanden om så att de vibrerar på ett annorlunda sätt, se nedan). Mycket höga toner tycks imponera och kunna skapa en alldeles speciell ”feeling” för åhöraren. Man kanske förväntar sig få höra det ”höga C:et”.

 

Lättare att sjunga i lägre sättningar
Man är naturligt skapad för ett visst registeromfång, men genom skolning och träning kan detta vidgas, och det verkar vara speciellt intressant att ”jaga” registret uppåt d.v.s att öka förmågan att kunna sjunga höga toner till skillnad från en stark ton. (hög tonhöjd =hög frekvens). ”Höja rösten” blir för många att både tala starkare, men även högre (högre ton/gällare). Det senare blir onaturligt- ofta spänt och tröttar ut talaren). Min erfarenhet är utan tvekan att det är lättare för den stora massan (”för vanligt folk”) och otränade att sjunga både vackert och tonrent i det registeromfång, som man talar i. Stämbandsmuskulaturen är ju bäst tränad i det register, som alla använder i sitt dagliga tal. Stämbanden används i hela sin längd och bredd på ett avspänt sätt i bröstregistret (talregistret). Därför sjunger vi i mina körer oftast i lägre sättningar än sångerna är skrivna i sångböckerna, vilket för musikfolk betyder, att jag har transponerat ner noterna. 2-5 tonsteg. Jag sätter i princip ned så pass långt/lågt att musikstyckets högsta ton kan sjungas i bröstregistret av nästan alla. När vi väl tränat upp rösten prövar vi att sjunga även i högre tonomfång.

 

Män och kvinnor
Vi är ju alla lite olika. Män har oftast längre och tjockare stämband (efter målbrottet) än kvinnor, och män sjunger då i en oktav lägre än damer. Om män och kvinnor sjunger samma melodi, så sjunger de ”samma” toner, men männen ligger en oktav lägre (basar ligger tom. två oktaver lägre). Herrarnas toner (grundtoner), som då har hälften (eller 1/4-del) så högt svängningstal uppfattas med örat som samma ton, men betydligt lägre (djupare).

 

Konventionella körer
Om alla i en kör sjöng exakt samma melodi, dvs i exakt samma ton samtidigt blir det allsång, eller en unison kör. Svårare, men mycket mer spännande och vackrare blir om man ”skriver om” melodin och sänker den (vanligast/konventionellt) t.ex. några toner, eller höjer den (vilket är ovanligt i konventionella körer). Då får vi en s.k. altstämma, som sjungs samtidigt med melodistämman. Man kan emellertid inte para ihop de olika stämmornas toner med varandra, hur lätt som helst, t.ex. sänka altstämman med ett samma antal toner rakt över. De olika stämmornas toner klingar då inte alltid vackert ihop, ibland blir det a-tonalt eller mindre vackert. De olika tonerna i stämmorna måste harmoniera med varandra. Detta medför att t.ex altstämman (dess egen melodi) låter lite annorlunda än själva melodistämman. Att höra någon sjunga solo en stämma till en välkänd melodi, kan låta konstigt (fel, svårt) för den ovane.

 

I en konventionell blandad kör med både män och kvinnor, finns oftast en sopran- respektive altstämma för damer och en tenor- respektive  basstämma för herrar. Sopranstämman utgör här själva melodin.

 

I vår kör
Hos oss som däremot både föredrar och vill träna/lära i lägre tonhöjder eller rättare sagt i lägre tonarter eller sättningar, sjungs alltså melodistämman (som ju är den man känner igen) i ett lätt lågt altläge av merparten. De flesta herrar /basar/ sjunger också melodin, men en oktav lägre. Som en grov jämförelse kan sägas att min annorlunda sopranstämma ligger på altarnas nivå eller något högre, jämfört med en vanlig kör med konventionell musiksättning. Det säger en hel del, och man kan förstå att jag har måst sätta ner alla våra melodier 2-5 toner, så att altarna kan klara det, utan att tvingas in i huvud/falsett-registret.

 

I konventionella körer ligger alltså oftast melodistämman (grundmelodin) i det höga sopranläget, (som jag nämnde ovan), medan de övriga är lägre satta. Men hos mig gör vi alltså oftast tvärtom, eftersom de flesta har lättare att sjunga både rent (ej falskt) och vackert i bröstregistret, och det är lättare att känna igen och memorera själva grundmelodin.

 

De som lär sig/kan och vill sjunga i högre tonläge gör detta i min sopran- och tenorstämma, och får då även den fascinerande extra lilla svårigheten att göra detta i den av mig skrivna (lite annorlunda) högre stämman. Det jag här beskriver avseende registeromfång, gäller enligt mitt förmenande för de allra flesta, och speciellt för kvinnor. Naturligtvis finns det en del (t. ex. höga sopraner) som har kortare stämband och som tycker redan från början att det är behagligare att sjunga i ett högre registerläge. Men enligt min långa logopediska och sångpedagogiska erfarenhet vågar jag påstå, utan att för den skull vetenskapligt ha bevisat det, så är en mycket stor del av befolkningen mer lämpade att få sjunga i lägre sättningar, än de som alltför ofta tillämpas i dag. Dagens sättningar passar kanske det fåtal som är skapade härför, de tränade, eliten osv. Om det är vackrare, mer ”spännande,” med höga sättningar må vara en sak, men jag vill lära den ”tysta majoriteten” att även de kan sjunga och att de därmed kan uppleva sångens glädje och den ökande själsharmoni, som sjungandet bevisligen ger. (glädjecentrum, granne till sångcentrum i hjärnan, får en positiv spinn-off-påverkan av aktiviteten i sångcentrum).

 

Men att bryta konventioner tar tid, det är mödosamt att transponera (höja eller sänka) tonarten på melodistämman och skapa nya passande sättningar, så jag kan förstå att det kan vara besvärligt för en del konservativa och eliten. Vi sjunger inte alla sånger i stämmor, utan en del sjunger vi unisont som allsånger, ibland i kanon. För att få kraft och styrka när man sjunger (och även talar) är bukandningen en viktig utgångspunkt. Vid varje körtillfälle tränar vi bukstödet genom bukandningsövningar. Bukandas gör Du genom att Du på inandningen föreställer Dig att Du doftar på en blomma – då vidgas näsborrarna och näsans hålrum, vilket ger en god förutsättning för en klangfull och avspänd tonbildning.

 

Talrösten är viktig
En förutsättning för att sångrösten skall fungera så bra som möjligt, är att talrösten ligger rätt, därför startar vi även med tal-röstövningar vid varje kör-tillfälle (det är ju bra att samtidigt lära sig att använda talrösten effektivt och riktigt). Detta motsvarar den uppvärmning varje idrottsman gör inför varje träning eller tävling. Det viktigaste momentet i röstträningen är att lära känna sitt naturliga och avspända taltonläge.

 

Teknik
Att sänka struphuvudet och att vidga svalget är lika viktigt för sångrösten. Tekniken är på detta sätt i mycket gemensam för sång och tal. ( Att många pop.-vis.- o. rocksångare inte alltid sjunger med ”rätt” teknik (och också ibland får röstbesvär) må vara deras sak, de får (skapar) ju i varje fall sitt eget kanske unika sound (feeling), vilket i sig kan vara njutbart eller effektfullt etc. och därmed tom. guld värt.) Tag med Dig en bandspelare till några körtillfällen och spela in tal.- o. sångövningarna, så är det lättare att träna hemma. Gör sedan övningarna (”röst.- o. sånggymnastik) flera gånger per dag i duschen-i bilen-i köket-, så förspiller Du ingen extra tid- annars blir det inte av, försåvitt Du inte är alldeles extra starkt motiverad. Sjung sedan Din favoritsång efter Din ”uppsjungning, och försök våga ”sjunga ut” med full kraft och inlevelse, och känn hur Du bygger upp Ditt självförtroende mer och mer.

 

Varmt välkommen till kören och lycka till!